Winnerbäck är i dagsläget något av ett unikum då han med en diger karriär bakom sig faktiskt arbetat sig till den folkkära status han nu har. Trots sin tumme med folket har han via sitt skygga sätt att föra sig i mediebruset bevarat en indie-stämpel som kanske aldrig existerat.

Kanske är det kombinationen av det lättillgängliga och samtidsskildrande i texterna som fyller Bombardier Arena en onsdagskväll i Västerås. Kanske är det låtarnas implicita innehåll som lockar det andra lägret av lyssnare.
Gemensamt för samtliga besökare torde dock vara beundran för spelningens storslagna ljussättning och den Donnie Darko-flörtande introduktionsfilmen.

Efter att Kungers före detta sångare Andreas Grega skickat rysningar längs ryggrader och bänkrader med Dom hade mycket att säga ropas Lasse och bandet in med hockeyramsor.
Nummer som Jag har väntat på ett regn och Varning för ras rivs av i ett hiskeligt tempo och applåderna hinner inte klinga av innan trumstockarna räknar in nästa låt. När Winnerbäck blir kvar ensam på scenen och spelar den Bryan Adams-doftande Hugger i sten briserar arenan av allsång. Trots att folk­hjälten paradoxalt nog har svårt för att stå i centrum sammanfattar han upp­trädandet bäst själv när han mumlar ”Jesus” efter att
Västerås fullkom­ligen dränkt honom i kärlek.
Tony Lorenzi