Ja, Alice Coopers konsert inleds med att skolklockan ringer ut och tillsammans sjunger den stora publiken i Bombardier Arena och Alice Cooper ”No more pencils, no more books, no more teacher’s dirty looks”. Lite bisarrt är det onekligen, men det blir aldrig pinsamt, aldrig töntigt. Alice Cooper är i bra form, han har med sig ett tajt, snyggt band och spöklika statister på scenen. Det är show för hela slanten – med rekvisita, klädombyten, olika karaktärer som gestaltas och energi. Kanske är det rentav mer av en show än en rockkonsert.

Röstmässigt håller inte Alice Cooper hela vägen. Men vem bryr sig egentligen om det när vi bjuds på avrättning – två gånger om! Först i en bödel till tonerna av Wicked young man och sedan med en injektion från en gigantisk spruta – givetvis i samband med klassikern Poison.

Detta kombinerat med en tvångströja, en krycka av ben, en flickdocka som släpas och slängs i golvet, en rullstol, nån piska och lite annat smått och gott.

Visst, i dag, år 2009, ser man läskigare saker under nån tv-dokusåpa en vanlig tisdags­eftermiddag men det här är coolt trots att man inte blir skräckslagen. Det görs med självdistans, humor och gammal hederlig rock’n’roll.

Alice Cooper visar att han är skräckrockens farfar, som inspirerat senare band och artister som Marilyn Manson, Turbo Negro, Lordi och många fler. Efter drygt 40 år i branschen så gör han det han ska bra – showar! Stundtals låter det dessutom riktigt schysst – som när han sjunger From the inside.

Men framförallt får vi denna kväll återuppleva och bevittna historia, ett kapitel för sig i musikhistorien. För, i början av sjuttiotalet var det den här mannen som skapade löpsedlar, det var den här mannen som genom sina shower faktiskt skrämde människor, han gjorde det ingen annan tidigare gjort artistiskt. Han var först.
Alice Cooper dör och återuppstår, dör och återuppstår på scenen under kvällen. Men den verkliga sanningen är att Alice Cooper lever än – i allra högsta grad. Och med tanke på hur mycket han påverkat rocken kommer Alice Cooper nog aldrig att dö.

På grund av pressläggning kunde VLT inte närvara under hela konserten.